När "gröna-vågarna" kom till Hälsingland

[Michael Rudvall]

Kulturjournalisten Gunilla Kindstrand som bor i Hälsingland berättade i sitt Sommarprogram 24/7 lite om Ljusbacken, som började som ett gröna-vågen-kollektiv på 1970-talet, och som jag själv hört talas lite om:

”- Kanske vara det efterklangen av det frihetliga, obändiga, färggranna som på 1970-talet lockade en helt ny befolkning till Hälsingland: de så kallade ”gröna vågarna”. Dom kom i hundratal och slog sig ner i övergivna skolor, missionshus och torpställen. De hade getter och får och ibland kor, och stora idéer och ofta en djärv och påläst civilisationskritik. Det var mycket som drev dom bort från stan och ut på landet. Och området kring Dellensjöarna blev ett slags centrum för många av dom. Gröna vågarna bildade storfamiljer; startade Waldorfskolor och kulturhus, orkestrar, matfront och danslag. Och bygden förfärades, förargades och försonades. För så småningom uppstod en sorts mycket fascinerande förhandling mellan det gamla och det nya. Och bygderna förändrades för alltid. Just denna sommar har gröna vågen för första gången blivit en del av kulturarvet. Hälsinglands museum samlar in fotografier från tiden, och på självaste hembygdsgården i Delsbo – forngården i Delsbo - visas en utställning från en av de mest omtalade, ja omsusade kollektiven: Ljusbacken i Delsbo. Det var 1974 som ett tjugotal vuxna och barn tog över ett av traktens allra största hus: den gamla fattiggården. Ungefär hälften kom från andra länder än Sverige. En av delägarna var fotografen Johan Allén, som dokumenterade vardagslivet på Ljusbacken kontinuerligt. Det är en unik och gripande berättelse inifrån den tid då utopierna fortfarande levde i vardagen – då den så kallade individualismen ännu inte fått övertag. Unga människor i stora trädgårdsland ute i vedskogen vid gröpekvarnen och ute i badet – ansiktena är öppna och ovärderade. De bygger stora och mycket primitiva solfångare. Och att gå naken, det är en rättighet. Den som föder barn kan göra det hemma med hela kollektivet kring sig, sjungandes. Ekonomin går runt genom odlingar, kurser av olika slag och så: placeringar, dvs man tog emot människor som kommit lite på sned i livet; ofta i Stockholm och som behövde ett hem att vara i. Ljusbacken ville vara förebildligt, schysst, världsförbättrande ned till minsta nivå. Det kan hända att några av er minns hur tidsandan kändes. (Gunilla Kindstrand spelar proggmusik)

Någonstans i mitten av 1970-tals utställningen ändras tonfallet. Det är andra uttryck i bilderna och Johan Alléns fotoberättelse mörknar. I den trädgård där Hari Krishna nyss samsades med Vänsterpartiet kommunisterna, syns nu ett gäng hårt snaggade människor. Det är AAO – Aktions Analytisk Organisation från Österrike som kommit till lilla Delsbo för att frälsa kollektivet från den monogama tvångströjan. Vardagsexperimenten har blivit vidlyftigare. Nu ska alla parförhållanden avskaffas och alla ska flytta till sovsalar. Fritt sex inom gruppen. Likadana kläder och likadana frisyrer oavsett kön. Möten i ring i källaren – helst utan kläder. Och barnen strax utanför. De myndigheter som under många år skickat kantstötta människor upp till kollektivet, får nu bistå med psykologer, för att hjälpa de som nyss var hjälparna.

När man gör en sån här blixtvisit i det radikala 70-talet, framstår dagens diskussion om normkritik och normkreativitet som det väl heter numera, som påfallande präglad av kontrollbehov. Ljusbacken krisade – och gick vidare. Och finns än idag, men kan förstås bara representera sin egen historia bland alla olika ideal, moraler och livsstilar, som ryms i 70-talets gröna våg. Några flyttade vidare till än glesare bygder; några drog tillbaka till stan. Andra och ganska många faktiskt, blev kvar. Idag kan man om man skärper sinnena höra en särskild lite gammaldags stockholmska i Dellenbygden; sådär som det lät i filmerna om Kenta och Stoffe – en språkmelodi man sällan träffar på i Stockholm nu längre; men 30 mil norrut lever den tätt intill bygdemålet delboskan.

Idag är Dellenbygden i så bra på konventionell turism, men desto bättre på social hållbarhet och småskalighet, innovationer och egensinniga företagslösningar, och konst och kultur. Det finns gott om mycket skickliga hantverkare, snickare, murare och det är tätt mellan konstnärer och författare. Trakten har relativt sett fler företag än andra orter i landskapet. De största arbetsplatserna finns också i verksamheter som startades av några av dom som var en del av vågen. Avtrycken syns till och med i utbuden i livsmedelsaffärerna – fortfarande. Det finns ett ansenligt uppskjutet samhällsvärde av den här rörelsen som ingen hittills riktigt förmått formulera. Det handlar om ekonomi, men också om en åtråvärd tolerans som utvecklats eftersom så många och olika livsval behövt samspela på en rätt liten plats. Idag talar allt fler om att vi står inför en ny grön våg av utflyttare från storstäderna – numera kallas de down-shiftare, eller med ett bättre uttryck: människor som vill leva i frivillig och självvald enkelhet. Frågan är vad vi lärde oss av dom som gjorde sina resor för 50 år sedan. Politiken och samhällsdebatten kan inte ge några svar. Där kan nästan ingen längre överblicka så långa linjer som ett halvt sekel. En mandatperiod sträcker sig bara över 4 år. Och den ekonomiska långtidsplanen omfattar sällan mer än ett decennium. Kanske är det här som den allra största skillnaden mellan 1970-talet och nutiden ligger. Då fanns framtiden som en levande storhet som du kunde vara med och påverka. Idag sprattlar vi i nuet och har allt svårare att väva ihop det förflutna med det som ska komma.”

  - nedskrivet från radioprogrammet Sommar, av Michael R